Nu kring diskussionen om kriminella nätverk och ”klaner” så kommer frågan upp om att barn/ungdomar ska omhändertas enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, så att barnen inte ska gå i de vuxnas fotspår.
Önskan vore förstås att LVU leder till att alla problem är lösta. Det som är tveksamt är att omhändertagna barn från kriminella nätverk också innebär en risk för den aktuella socialsekreteraren samt för de människor som driver t.ex. familjehem eller HVB för de placerade barnen/ungdomarna.
Det finns möjligheter att hemlighålla vistelseort samt begränsa eller utesluta umgänge med vårdnadshavarna men det måste var välformulerat samt även ta hänsyn till att barnen/ungdomarna också måste ha en möjlighet att träffa/ha kontakt med sina föräldrar och syskon.
Frågan är var gränsen för begränsningar av information/möten med familj och syskon går? Det är i bland obehagligt att hantera LVU-ärenden med kriminella familjer/vårdnadshavare. Men det blir även en rädsla hos de som driver aktuellt familjehem. Frågan har även blivit aktuell i och med fritagningar från SIS.
LVU är många gånger en sista insats men min övertygelse är att insatserna behöver vara fler och insatta tidigare. När saker går fel i samhället har de många gånger fått pågå för länge. Att omhänderta barn/ungdomar handlar inte om att lösa vuxnas problem utan om att skydda barnen/ungdomarna.
För att få bort kriminalitet så är det lag, polis och domstol som behöver få stöd från politiker för att kunna förändra den kriminella verkligheten.
Lollos blogg! 